Skånsk landsbygdskraft

Hållbar förvaltning på Högestad-Christinehof

Att ta väl hand om landskapet vi ärvt är något som har högsta prioritet på Högestad-Christinehof. Att göra det inom ramen för storproduktion är en alltid lika aktuell utmaning för Carl och Fredric Piper, samt gårdsekologen Ulrica Swärd.

En ung tjej är igång med att rensa ogräs framför kyrkan i Högestad. Det är väl ungefär vad som händer i byn denna måndag förmiddag när solen skiktas ner genom lövtaken. Inte mycket skvallrar om att här ligger centrum för den tredje största skånska markägaren i Skåne: Högestad-Christinehof.

Runt byn ligger den mesta av jordbruksmarken. 2 000 ha brukar man själv, de resterande 4 000 ha av arrendatorer. Förutom växtodlingen omfattar jordbruket 250 ekologiska nötdjur, mjölkproduktionen har avvecklats. Skogsmarken inom företaget utgör 7 137 hektar, varav fyra områden på 1 341 hektar är naturreservat. Störst är de som sträcker sig genom Verkeåns och Fyleåns dalgångar några kilometer bort.

Men nog med siffror. Jo kanske då att man har 30 anställda.

Kontoret ligger strax bakom den gamla brandstationen och här möter Carl och Fredric Piper upp, samt godsekologen Ulrica Swärd.

Vi sätter oss i ett mötesrum med en väggstor karta från anno dazumal som fond. I snart trehundra år har Pipers levt av marken i den här trakten. För den fördomsfulle bjuder det in till funderingar om mossighet och konservativa värderingar och för den som snabbt vill få dem skingrade räcker det med att gå in på www.hogesta.se och läsa.

Om man ska pinpointa en landsbygdsverksamhet som ser en potential i sitt kulturarv så bör man kommit rätt. Ser man det hela dessutom genom miljöglasögon så framträder det ännu tydligare.

Så vad tycker de då om påståendet att ”landsbygdens kultur och kulturarv har förvaltats väl och upplevs mer som en potential än en belastning”.

Fredric Piper

Fredric:

– Det är ju en ganska bärande del av vår verksamhetsidé, att vi ska förvalta natur och kultur väl. En långsiktig ambition vi har är att vi som ett företag med 270 års historia, ska kunna leva vidare i 270 år till. Inte bara skapa ekonomisk bärkraft, utan också kunna lämna vidare ett arv och skapa nya arv på vägen. Det är vårt existensberättigande.

 

Carl Piper

Carl:

– De värden som du nämner är en tillgång, inte en belastning. Man kan också fråga sig hur det hade sett ut om inte landsbygdsprogrammet hade funnits. Det är också en stor framgång att man börjar se landsbygden som en helhet. Jag tyckte att du nämnde landsbygdsbrukare när du satte ramen för intervjun och vilka som ska läsa den, det är ett väl sammanfattande ord för en ny tid. För även om jordbruk och skogsbruk kommer att fortsätta vara en viktig del för att vidmakthålla landskapet, så finns det en mängd nya värden och möjligheter som jag tycker är positiva.

 

Förenkla processerna

Vad som Carl Piper däremot upplever som problematiskt är att det som Landsbygdsprogrammet ställer till förfogande kan vara svårt för vissa att komma åt.

­­– Vi på Högestad-Christinehof har en organisation som är van vid att hantera sådant här. För oss är det lite lättare än för den enskilde landsbygdsbrukaren att fylla i berget av ansökningar. Kan man förenkla de processerna framöver så hade det varit bra.

Ulrica Swärd är sedan ett och ett halvt år tillbaks anställd som gårdsekolog, den första anställdes 1999. Hon bidrar bland annat med ett helhetsperspektiv på verksamheten, samt jobbar med landskapsutvecklande projekt som t ex våtmarker och naturinventeringar.

­ – Huvuduppgiften är att förvalta marken på ett hållbart sätt. Då är det en viktig uppgift att driva naturfrågorna framåt.

Frederic:

– Här är Ulricas perspektiv väldigt viktigt för att det får ju inte bli för processinriktat, miljön är ju mycket mer komplex än så.

Han fortsätter:

– Det kan vara en risk med att landsbygdsprogrammet endast främjar vissa enskilda åtgärder utifrån en viss horisont. Det är kanske inte alltid så att landsbygdspengarna sätter fokus på den bästa åtgärden. Att då inte behöva vara låst till ekonomin, utan kunna göra någonting som vi tror är mer hållbart för framtiden än det som vi skulle få ersättning för, tror jag är viktigt. Det skulle vi nog inte kunna göra om vi inte haft Ulricas kompetens här. Då hade vi varit väldigt låsta till vad pengarna säger att man ska göra.

Ulrica Swärd

Ulrica:

– T ex genomför vi inventeringar av olika arter för att öka kunskapen och kunna anpassa åtgärder.

Carl:

– Det finns en tendens idag att betrakta jorden som en ren produktionsresurs, men den ska räcka till så mycket. Vi måste fundera på vad vi vill lämna efter oss till kommande generationer, en floskel som alla använder men som det ligger väldigt mycket i. Vi vill ju gärna att kommande generationer ska få möjlighet att uppleva de värden som vi har fått uppleva och det tror jag inte att man gör om man driver jorden kortsiktigt. Naturkapitalet ska komma in som en viktig del i balansräkningen för de långsiktiga fördelarna av verksamheten. Som Fredric är inne på så är det de värdena vi vill värna om och då behövs det kunskap som Ulricas.

Långt kvar

Carl Piper blev som ung utskälld av en krönikör i Aftonbladet som ifrågasatte om han egentligen begrep vad han sysslade med när ”han ville hugga ner stora delar av våra bokskogar”. Det blev en tankeställare och var fröet till en genom åren allt mer djupnande förståelse för vilket ansvar det är att jobba med jorden. Något som klingar ljudligt i Högestad-Christinehofs affärsidé: ”Driva framtidens landsbygd”. Det innebär, menar man, att en levande landsbygd är mer än ett populistiskt slagord, ”Därför arbetar vi för ett öppet odlingslandskap, biologisk mångfald och välvårdade kulturmiljöer”.

Nu är vi rätt högt upp på idealisttrappan, en försåtlig journalist måste här ställa frågan: har också solen sina fläckar?

– Vi har ju ganska långt kvar innan vi gör det vi vill, säger Fredric 75% är fortfarande konventionellt storjordbruk. I de enskilda brukningsarbetsmomenten tror jag i och för sig att vi branschmässigt är ganska duktiga i klassen, men det är ju jättestora mängder kemikalier som vi varje år behöver köpa för att få produktionen att fungera. I de kritiska arbetsmomenten så har vi ännu inte kommit så långt som vi vill. I skogen, som också har en betydande roll i vår verksamhet, har vi nått betydligt längre.

Han fortsätter:

– Vi vågar inte än, ekonomiskt sett, ta steget att helt ställa om till ekologiskt. Däremot så har vi sagt att vi i alla fall systematiskt försöka jobba med ”hur kan vi bli mindre belastande som konventionella odlare” för att kunna visa att det i slutändan kan bli hållbart. Det är ju klart att jorden mår bäst av ekologisk odling, men sen så finns ju andra värden som t ex att framställa bra kvalitet på mat.

Kommande generationer

Som ett exempel på att ”göra rätt” berättar Fredric om att man under de senaste åren har investerat i ännu större maskiner och att t ex de riktigt stora traktorerna reducerade både tid ute på fält, kostnader och även dieselbelastning.

– Vi behöver inte heller köra riktigt lika många bearbetningsmoment på jorden Dessutom investerar vi i nya sprutor som i och för sig kör ut samma mängder kemikalier, men som kan fördela mer precist så att man minskar riskerna för läckage vid brunnar och att påverka andra känsliga områden.

Carl påtalar att vad man också bör ta in i resonemanget är ekosystemtjänsterna. Att se behovet av att vidmakthålla kunskap om deras betydelse även för den urbana miljön och att en stor framtida utmaning är att få detta att fungera:

– Om man ser miljöstödet som en investering i att vidmakthålla ekosystemtjänster så är det ju högsta grad en investering för samhället. Kunskapen handlar ju inte bara om de stora sakerna, utan även en mängd olika småfaktorer, t ex småkryp som behövs för att mångfalden ska kunna bevaras. Ibland är det lätt att glömma i dagens samhälle.

Ulrica:

– Det kan faktiskt vara så att bidragen bidrar till att missgynna de värden de är satta till att bibehålla. T ex vad gäller betesmarker där man har haft alla möjliga regler angående träd och buskar hit och dit. Lantbrukarna kanske inte betar marken, utan struntar i det istället för att det inte funkar på grund av systemen och då förlorar man istället alla värden.

Ulrica menar att ett alternativ hade varit om man på något sätt kunde samla ihop alla bra positiva åtgärder man gör för miljön och få bidrag för helheten.

– Att man samlar pluspoäng istället för att man går ut och tittar ”Ah, men här fattas det en meter, här fattas det si och så, och nej då kan du inte få någonting och så drar vi bort pengarna från allt det andra också”. Jag upplever att många idag är rädda för att göra fel.

Fredric:

– Samtidigt så tror jag inte att alla utövare av landsbygdsbrukandet har samma egentliga infallsvinkel på hur landsbygden ska se ut som vi. Så mer flexibilitet kan också vara svårt. För vår verksamhet så är det klart att det hade gynnat oss, men jag är inte säker på att det hade gynnat det egentliga syftet med landsbygdspengarna generellt.

Räknar inte sista kronan

Vad anser de då vara framgångsfaktorerna i verksamheten?

– Jag tror att det är storlek och engagemang. Utan engagemanget för helheten så försvinner den snabbt i alla vardagliga problem.

Ulrica vänder sig mot Carl…

– Tydlighet också, du har varit tydligt med vad du vill…

Carl skrattar:

– Ibland lite övertydlig kanske…

– Nej, jag tror det bara är bra.

Fredric:

– Absolut, sedan har väl storleken också en viss betydelse, samt att företaget är så gammalt som det är och att vi har en ganska trygg balansräkning och möjlighet att göra avsättningar som kanske mindre markägare inte har. Vi lever numera i en justerad resultatenhet där vi inte räknar sista kronan, utan det är alltid okej att släppa lite för att skapa någonting mer hållbart. Vi kan göra det. För hur mycket idealist man är, när pengarna tar slut så tar de slut.

Tvåhundrafemtio år av erfarenhet av denna plats med ädellövskogar och naturbetesmarker som vecklar ut sig mellan stengärdsgårdarna. Med Verkeån som en pulsåder genom området och vidare mot Brösarps backar och utloppet vid Haväng. Vad önskas av framtiden för att denna plats både ska kunna bevaras och utvecklas?

Carl:

– När jag lyssnar på samhället så känner jag mig faktiskt väldigt trygg och glad, Jag hör att man idag pratar i termer som under många år har varit viktiga här på Högestad-Christinehof, där vi nu fortsätter med Fredric som chef och Ulrica som hårt arbetande för att se till att vi ska klara allting.

Däremot suckar han när han berättar om hur han har tjatat om forskningens betydelse i den meningen att den oberoende forskningen minskar för att samhället inte är beredd att sätta till de pengar som behövs längre.

– Då blir det ju mer så beroendestyrd forskning i den meningen att den som har storföretag går in med pengar i ett projekt så förväntar man sig ett resultat som stödjer ens egna tankar, där tror jag ligger en fara, något som man måste vara observant på.

Högst på hans önskelista står helt tydligt ännu mer kunskap.

– Det har ju alltid varit viktigt, men i de förändringsprocesser vi är inne i nu, där allting går ibland så förfärande mycket snabbare, så är behovet av kunskap allt större.

– Även i ett tidigt skede. Våra ambitioner i t ex ekoparksprojektet är att fånga upp barn och ungdom; få dem att känna att visst det är ju kul med en Ipad och en Iphone, men det finns ju också andra paddor. Den känslan är viktig att förmedla, och därmed sår man också ett frö för kunskapen.

 

Åke Högman

Kommentarer inaktiverade.