Skånsk landsbygdskraft

Fullt blås på Wanås

Även om Marika Wachtmeister lämnat ifrån sig ledarskapet över konsten på Wanås är hon minst sagt aktiv. Inte heller efterträdarna Mattias Givell och Elisabeth Millkvist går och drar benen efter sig precis. Viljan och planerna är gemensamma, historia, konst och natur ska samverka i ännu högre grad för att göra platsen ännu mer levande, och besökt.

 

 

Marika Wachtmeister Foto: Anders Norrsell

Det är inte svårt att förstå Wanås lyckade raketuppskjutning till den internationella konsthimlen när man träffar dess ingenjör, Marika Wachtmeister.

  I ena stunden är det lilla mötesrummet i kontorsdelen på Wanås, med två stolar och ett bord för sex personer där en tekanna och en kaffekanna och ett par koppar är placerade och väl arrangerade, tyst.

  I nästa stund inte…

  Då har Marika kommit in genom dörren. För att understryka detta faktum så erbjuds läsaren härmed hennes öppningsmening som hon avlevererar samtidigt som hon sätter sig ner och häller upp te till sig själv och skjuter fram kaffekannan, så håll i hatten för nu åker vi:

– Anläggningen är livlig. Människor är ständigt i arbete här och det kommer hit folk hela tiden, mycket ungdomar. Igår var det en typisk Wanås- dag trots att det var söndag. Dels var min systerdotter här. Hon bor i Stockholm, men tyckte att det var skönt att vara här nere över helgen. Halv tolv kom det en flicka som skulle intervjuas till ett filmprojekt som vi håller med. Sedan anlände två damer från Wien som jag träffade på Vandalorum i Värnamo. Föreningen Wanås Vänner reste dit igår i en stor buss. Elna Svenle är museichef där.

Hon kommer för övrigt från Knislinge härintill. Vi möttes när hon skrev en kritisk uppsats om Wanås och då upptäckte jag att hur duktig hon var, så vi anställde henne och hon arbetade här on och off. Jag hjälpte henne med ett jobb i New York och sedan kom hon tillbaka hem. I tre år samarbetade vi kring utställningarna. När det 2011 var dags för generationsskifte på Wanås så kände jag dock att jag var i behov av en person som hade ännu lite större erfarenhet. Så det blev Elisabeth Millqvist, som hade arbetat åtta år i Stockholm på Magasin 3, vilka är kända för att verkligen ta hand om sina samlingar och vara bra på sådant som vi kanske inte är så bra på, t ex att samarbeta med andra institutioner och ta hand om konstverk på absolut rätt sätt. Så det är Elisabeth och hennes man Mattias Glivell som nu är verksamhetschefer här. Fast Elna fick alltså jobbet som chef för Vandalorum och Wanås Vänner åkte dit på vernissage igår, det var en utställning med en av våra konstnärer Janet Cardiff, fruktansvärt bra… och de är sååå nöjda med Elna.

  Här följer en minimal konstpaus. Marika ser på mig som om hon såg mig för första gången.

  – Så nog tycker jag att vi har en levande landsbygd här.

 

 

Foto: Louise Andersson

Öppen attityd

 

Det heter energi och vissa människor har en hel del av den varan. De kan ta sig an de mest märkliga saker och få dem att fungera och när de väl har gjort det, så är det mest konstiga att det verkade så lätt och att resultatet känns helt självklart.

 De besökare som kommer till Wanås varje år tycks onekligen också ha lånat henne och Wanås ett öra. Vi snackar ca 80 000 som årligen upplever anläggningen i nordöstra Skåne. Fast även om det nu känns självklart så har det börjat en gång och i en begränsad omfattning.

  I Marikas förord till ”Imagine Art – Konsten på Wanås” som gjordes till tjugofemårsjubileumsboken skrev hon på Karen Blixenskt vis: ”Jag planterade fröet till konsten på Wanås 1987 och såg under 23 år de rötter växa som nu vattnas av andra”.

  – Min idé med att starta en skulpturpark grundade sig i att det gjorde allting lättare, d v s att bo här. Vi kom hit jag och min man, C-G, 1985. Vi var trettiofem, jag arbetade som advokat i Kristianstad och här var väldigt sömnigt.

  – Fast i och med att slottsparken var öppen för allmänheten, varenda brud i Göinge har säkert kommit hit för att fotograferas av ”foto-Olsson”, så fanns det en öppen attityd. Det gjorde det lättare för mig 1987 att bjuda in konstnärer och ställa ut så att publiken hade mer att se och sedan dess har det rullat på.

 

 

Foto: Louise Andersson

Konsten tog mer plats

 

Wanås är uppdelat i Wanås Gods AB och Stiftelsen Wanås Utställningar, som är den juridiska personen som driver Wanås medan Wanås Konst är det nya varumärket. Godset borde minst sagt vara en tung pjäs att få att maka på sig.

  Ett ekologiskt jordbruk med 4 000 ha skog och betesmark och 1 000 djur varav femhundra ger 3 miljoner liter mjölk.

  Att det ”rullat på” för den konstnärliga verksamheten på Wanås så innebär det med Marikas terminologi att förutom att besöksantalet ständigt växt, så har konsten tagit för sig allt mer av de gamla ekonomibyggnaderna i slottets omedelbara omgivning.

  Hon plockar fram en översiktskarta och pekar

  – Folk gick i början snällt runt i parken och det var ju bra, men vi ville gärna utveckla. Rätt snart så började vi snegla på magasinet. Förvaltare Friberg var väl inte helt tilltalad av den tanken eftersom man på ett så här pass stort gods behöver förvaringsutrymmen. Vi lånade bara några rum i början, men efter ett tag tog vi över hela det stora Magasinet.

  Ett annat stort lyft kom 2005. Det gamla kostallet från 1759 var då mycket eftersatt. Genom föregångaren till landsbygdsprogrammet, ”Levande landsbygd” fick Stiftelsen Wanås Utställningar ett lån som möjliggjorde en renovering, ”från ett kostall till en konsthall”.

  – Det betydde extremt mycket, samtidigt så var vi såklart lite nervösa, det handlade om en investering på upp mot fem miljoner, Lars Nittve satte det i ett sammanhang som gjorde det lättare att svälja för styrelsen: ”För det får du bara en fyra i Stockholm”, ha-ha.

  Kostallet blev konsthall.

 

 

Mattias Givell

Mervärdesskapande

 

– Följden har alltså blivit att konsten aktiverar många äldre byggnader här på Wanås. En bonus med det är att eftersom vi har en bred publik så finns det en hel del människor som har mer behållning av det än av utställningarna: ”Konsten förstod jag inte men det var kul att se byggnaden”.

  När hon därpå får frågan om vilka som är målen för Wanås verksamhet så ler hon och reser sig.

  – Det där är en fråga som jag med lätt hand överlämnar till en av mina efterträdare, Mattias!

  Så in kommer Mattias samtidigt som Marika hastar iväg till andra sysslor. Han är alltså verksamhetschef tillsammans med sin fru Elisabeth Millqvist. Även han har ett stort mått av energi, tittar på klockan och berättar att han efter vårt möte ska iväg för att Wanås har blivit upptagna i ”regional matkultur” eftersom shopen på Wanås lyckosamt har börjat sälja regionalt mathantverk i Wanås Deli.

  – Vår genomsnittsbesökare är en kulturintresserad kvinna lite över femtio. Hon kommer ofta i sällskap som ofta också är intresserad av platsen, dess historia, jordbruket, flora och fauna, design, hantverk och mat. I det sammanhanget är shopen och caféet med ett närproducerat och ekologiskt utbud en viktig och mervärdesskapande aktivitet.

 – Nu ska vi dubblera delins ytan och ha tre gånger så många producenter och produkter. Som besöksmål är vi störst i området och vi kan verkligen utveckla saker.

 

Topp tio i världen

 

Även Mattias tycker att den lokala attraktionskraften vad gäller Skåne och bygden är stor, också utifrån ett lite större perspektiv. Han hade en bild av skånsk mat när han och Elisabeth flyttade hit för två år sedan från Stockholm som ”varande ganska fet på ett Edward Perssonskt vis”:

  – Det är ju inte, den är fräsch och det vill vi verkligen ta tillvara här på Wanås

  Något som trillar in under det paraply som är uppspänt över Wanås. Konst i form av tre verksamhetsgrenar, konstproduktion, pedagogik och besöksstärkande

– Konsten är i världsklass men ganska ojämn. Den spänner över ett vitt, roligt och brokigt fält. Från unga svenska konstnärer som ingen utanför en liten krets vet vem de är, men som gjort fantastiska verk, till världsikoner som Jenny Holzer och Yoko Ono. Samlingen är inte strategisk ihopsatt, utan är en befriande spontan blandning. På hög nivå. New York Times listar oss på skulpturparkernas tio-i topp-lista i världen.

  – Pedagogiken är också av väldigt hög klass men vi vill att den ska utvecklas vidare, inte minst för att nå barn och ungdomar som inte självklart kommer till och får del av Wanås skatt – barn och ungdomar med olika funktionshinder, från olika socialgrupper och etniska bakgrunder.

  Marmeladerna, äpplemusten och alla de andra produkterna som säljs i shopen sorterar alltså under den tredje verksamhetsgrenen, de besöksstärkande aktiviteterna, detta tillsammans med den historiska utställningen och en ständig förbättring av toaletter, parkeringen med mera.

  – Allt det ska upp på samma nivå som konsten, det är vårt mål, det ska bidra till att vi får fler besökare, för det behöver vi.

  Mattias berättar vidare att man också jobbar mot andra bidragsgivare än tidigare och även för att det internationella nätverket ska bli vassare. En fullskalig restaurang står också på önskelistan.

 – Det krävs stora investeringar för ett kök innan man drar igång det.

 

 

Foto: Louise Andersson

Ännu mer lust och mod

 

I vår tid med internet som en vingfotad Hermes mellan olika världar är också det snabba budskapet av stor vikt, den där meningen som fångar essensen så att man både förstår och blir lockad. Något som Mattias, som  kommer från Bonniersfären (Bonniers Konsthall), är ytterst medveten om vad gäller Wanås erbjudande utåt:

  – Wanås är en plats i världen där konst, natur och historia möts. Det är vårt erbjudande. De konstintresserade säger skeptiskt: ”Konst, i en slottspark?” och så tappar de hakan när de kommer hit. De som kommer för parken de tappar hakan av konsten. Den spännvidden gör att konstnärerna blir modigare och gör saker utanför det som de normalt sett gör och så kommer alltså besökarna hit och är modiga och tar emot det.

  – Det är också därför som vi jobbar så mycket med pedagogik för att vi tror att vi ”can make a difference”. Vi tallar inte på produktionen av konst men jobbar mycket aktivt som en förmedling i mellanledet för att skapa ännu mer lust, mod, för att vi i grund och botten vill göra skillnad – få medmänniskan att stanna upp, spendera tid med nya intryck, våga möta det andra, nya – tänka upp och ner och bak och fram. En, och två, och tre gånger. Konst och innovation ligger nära varandra. Inget nytt om man inte tänker omvänt.

  Dags nu för Mattias att be ge sig så att Wanås kan få sitt medlemskap i ”Regional matkultur”.

  Utlovat är dock ett beskådande av konsthallen. Marika sluter upp igen, denna gång med sin jeep. När vi kommit runt hörnet pekar sedan Marika bort mot ett rött vackert trähus över vägen.

  – Attraktionskraften har definitivt ökat här i Göinge men vi har ett stort problem i bygden och det är boendet. Det är visserligen konst som vi ska ägna oss åt men vi vill ju också ta hand om våra besökare, så vad säger du, skulle inte det kunna bli ett bra hotell?

 

 

Inlåst i arkivet

 

Utan att invänta ett svar på denna uppenbart retoriska fråga fortsätter hon:

  – Ett bra hotell skulle gynna trakten. Tänk dig också att det är två timmar till Louisiana, en övernattning här och så vidare dit, det binder liksom ihop saker och ting. Dessutom så är det här den första vildmarken man når när man kommer från kontinenten, det är spännande för många och då måste det också finnas någonstans där besökare kan bo komfortabelt. Det skulle även vara ett utmärkt komplement eftersom besökarna knappt hinner se allt här på en hel dag och då blir de frustrerade när de tagit sig hit. Ett bra boende skulle göra deras besök till en större upplevelse, fast då måste vi såklart ha en bra restaurang och det har säkert Mattias redan berättat om, vi har ju sådana planer.

  Hon växlar ner och stannar utanför konsthallen.

  – Ja, som du kanske har förstått så får vi abstinens om vi inte har några projekt att genomföra.

  Uppenbarligen kan man som Marika dra sig tillbaks på många olika sätt, finns det något mer som hon eventuellt har tänkt sig pyssla med nu när hon egentligen har slutat?

  – Jag är ju advokat, alltså sparar jag på all dokumentation. Vi har köpt ett gammalt ammunitionslager här intill, där har vi nu alltsammans.

  Hon berättar vidare om allt det material de har om de konstnärer som varit på Wanås och hur både intressant och viktig det är för en framtida forskning. Att man bl a har den bästa dokumentationen om Barbro Bäckström som gick bort 1990 och den första retrospektiva utställningen gjordes samma år på Wanås.

  – Att organisera upp detta tillsammans med en arkivarie skulle verkligen vara en välgärning! Det är en definitivt en uppgift för mig för jag är den ende som vet vad gamla diabilder föreställer och hittar i allt som finns där.

  Marika rattar jeepen runt kröken samtidigt och ger ifrån sig ett nöjt fniss:

  – Vi brukar skämta att jag kommer låsas in där och släppas ut när allt är färdig sorterat och i ordning.

Kommentarer inaktiverade.