Skånsk landsbygdskraft

Caroline Wigren

Caroline Wigren-Kristoferson är docent vid företagsekonomiska institutionen vid Lunds Universitet. Hon har på uppdrag av Jordbruksverket gjort en studie för att undersöka företagsstöden inom landsbygdsprogrammet från ett jämställdhetsperspektiv. Dels genom en enkät med handläggare av företagsstöd, dels genom djupintervjuer. Anledningen till uppdraget var att det är en bit kvar innan det horisontella målet angående jämställdhet inom ramen för landsbygdsprogrammet är uppfyllt.

 

Förutsättningarna för kvinnors företagande på landsbygden har stärkts?

 

Caroline Wigren-Kristoferson

– Nej. Tittar man på de stöd som sökts och beviljats i Skåne mellan 2007 och 2012 så  ser det inte så ljust ut, då missgynnades kvinnor i Skåne. Jag tror däremot att framåt så kan man ta med sig massor av reflektioner och lärdomar från det praktiska arbetet med företagsstöd under den här perioden. På det viset har förutsättningarna har stärkts.

 

Vad tror du kan vara orsakerna?

 – Anledningen till studien var att  förstå varför kvinnor missgynnas när det gäller företagsstöd, och då gäller detta speciellt vissa län, varav Skåne är ett. I mitt huvud blir det konstigt, för jag tänker att t ex på Gotland och i Skåne så borde det finnas möjlighet för kvinnors företagande. De här länen är t ex turistmagneter, så det borde funka. En förklaring att det ser ut som det gör är  överordnade strukturer och i hög grad gäller det lantbruket med dess storskalighet. En annan viktig förklaring är att det kom in många ansökningar i Skåne inom Axel 1 och många av dessa var framskrivna av konsulter som tidigt kände till landsbygdsprogrammet och eftersom man handlägger i kronologisk ordning så blev det ju dessa som fick medel. När man spred information om företagsstöden inom landsbygdsprogrammet så använde man sig av upparbetade kanaler vilket innebar att det gick ut information till lantbrukare.

 

I studien har det framkommit att man som tjänsteman på länsstyrelser i Sverige upplever de horisontella målen som påklistrade och att man från Jordbruksverket inte har efterfrågat information om dem. Vilket har gjort att de inte uppfattats som lika viktiga som målen omsättning och sysselsättning. Vidare finns det ingen tydlighet i vad målen syftar till och när de skulle vara nådda. Men enkäten visar också att på de Länsstyrelser där man har en koppling mellan arbetet med företagsstöd och Länsstyrelsens jämställdhetsarbete, där ser det bättre ut.

 

 

Hur har ditt uppdrag sett ut?

 – Syftet med projektet var att göra en kvalitativ uppföljning av utfallet av företagsstöd inom landsbygdsprogrammet och dess mål att öka kvinnors andel av företagandet på landsbygden.

Jag har gjort en enkätstudie och åtta djupintervjuer med personer som jobbar med företagsstöd. Resultatet presenterades den 20 maj och i början av juni är rapporten klar. Enkäten har gått ut till alla tjänstemän på länsstyrelserna i Sverige som jobbar med företagsstöd. Det har varit intressant att göra en studie av strukturen som stödjer företagare, och där vi utgår ifrån att de involverade kan entreprenörskap och företagande. 

 

Hur ser du rent allmänt på det horisontella målet jämställdhet?

 – Frågan som jag möts av är: när är vi jämställda? Alltså hur stödjer vi kvinnors företagande på landsbygden? Då måste man fråga sig vad vi eftersträvar. Ska vi ha ansökningar från femtio procent kvinnor? Ska vi bevilja stöd till femtio procent kvinnor? Vilket inte är i proportion till hur det ser ut mellan manligt och kvinnligt entreprenörskap i samhället, cirka trettio procent av företagen drivs av kvinnor, och sjuttio av männen. Här har man inte varit så tydlig från Jordbruksverkets sida, d v s hur når vi de horisontella målen och vilka är de?

 

Kan du ge ett exempel på län där man kommit längre?

 – I Norrbotten exempelvis har man jättebra siffror när det gäller kvinnor som söker, och de förklarar det delvis med att de har en aktiv dialog mellan olika avdelningar, olika typer av stöd. Så man alltid ser till så att entreprenören kommer rätt. Samt att kvinnor ofta driver lantbruken i länet, många män arbetar i gruvan. I Skåne är det annorlunda, här arbetar många män på lantbruken medan kvinnorna har anställningar på heltid eller deltid.

 

Vad ser du som tänkbara insatser för förändringar?

 – I bästa fall så kan ju ett sådant här samtal, med flera, generera någon form av analys. Sedan finns det svårigheter att överbrygga, till exempel att man har satt ett tröskelbelopp vad gäller investeringar på hundra tusen kronor för att kunna söka stöd. Om man nu vill starta en liten verksamhet så kan hundra tusen vara väldigt mycket. Eftersom man vet att kvinnor tenderar att vara försiktigare än män i de här frågorna kan ju en sådan hög tröskel direkt exkludera kvinnor. För nästa programperiod måste man kanske också fundera över vilka specifika sektorer där vi hittar fler kvinnor som vi ska stödja, som t ex småskalig livsmedelsproduktion, eller vård och omvårdnad. Ett annat område är ju innovation. Många förknippar innovation med teknik, pratar man med dem om samhällsentreprenörskap och social innovation så börjar marken gunga lite. De fattar inte vad det är utan har endast bilden av det uppskalningsbara för ögonen. Vi är alltså väldigt fångade i någon typ av produktinnovationstänk. Innovation kommer vara viktigt i nästa program och det vore förödande om man ser på innovation som en ny traktor som är lite bättre än den gamla. Om man tänker frikopplat från landsbygdsprogrammet, så borde det ju finnas förutsättningar att kvinnors företagande på landsbygden i Skåne. Vi bor i en region där det finns en infrastruktur som gör det möjligt att förflytta sig och det är ju också så att många kunskapsföretag inte är beroende av att hela tiden vara nära kund, utan du kan jobba hemma. Så det borde ju finnas förutsättningar som är väldigt goda.

 

Finns det andra insatser som skulle kunna vara betydelsefulla?

 – En enkel sak skulle kunna vara att öppna upp för medsökande av stöd. Då skulle man eventuellt kunna förbättra statistiken vad gäller kvinnors företagande, som genom ett trollslag högst troligt. Många gånger drivs ett lantbruk som en enskild firma och då är det oftast mannen som står på den. Kvinnorna är aktiva som ekonomi- och administrationsansvariga. När Jordbruksverket ska kolla så finns inte kvinnorna i ansökningarna, och även om man beställer relevant data så kan där också finnas en dold partner.

 

Finns det också rent allmänt mentala barriärer?

 – Jag tror ju att man behöver lyfta förebilder. Visa på möjligheterna, synliggöra att vi faktiskt har kvinnor som tillsammans med män driver verksamheter, men att kvinnor osynliggörs t ex genom att det bara är en som söker stöd, vilket gör att kvinnorna hamnar utanför synfältet.

 

– En reflektion från Gotland var att kvinnor ofta tänker på sitt företagande som en form av ett projekt. De behöver mycket stöd till att konkretisera och därigenom se det de gör som ett företagande med affärspotential. Vissa kvinnor känner sig också främmande för begreppet entreprenör. De upplever att det bara är män som är det. Man kanske måste försöka jobba på nya uttryck, som är lättare att acceptera, jag tror att det kommer att vara en viktig del av arbetet för jämställdhet framöver. Kanske att man inte ska börja i kvinnors företagande, utan i bilden av företagandet.

Kommentarer inaktiverade.