Skånsk landsbygdskraft

5 reflektioner av Länsstyrelsens Måns Bruun

Måns Bruun, Naturskyddsenheten på Miljöavdelningen, Länsstyrelsen reflekterar över att landsbygdens natur- och kulturarv har förvaltats väl och upplevs mer som en potential än en belastning.

Måns Bruun Fotograf: Maria Sandell

Måns Bruun Fotograf: Maria Sandell

1. Utifrån ett systemperspektiv så har vi på det hela taget ett bra system, som ger effekter på brukaren. Nettoeffekten är att miljöersättningarna är effektiva i det perspektivet att fler marker hålls i hävd och ett öppet landskap bevaras. Ur ett storskaligt landskapsperspektiv så har det varit en lyckad åtgärd. Dock, från Länsstyrelsens sida så har vi också ett naturvårdsperspektiv, dvs. att det ska finnas en variation i markerna så att alla hävdgynnade arter gynnas. Detta är en förutsättning för att bevara de biologiska värdena. Här har vi varit mindre framgångsrika framför allt i marker med de högsta biologiska värdena.

2. Jag tycker att man borde vara friare att utforma miljöersättningarna, att de inte skulle anpassas efter gårdsstödet. Ett av de grundläggande problemen för den biologiska mångfalden är att Sverige valt att lägga stödrätter på betesmarken. Vi tvingas alltså anpassa våra betesmarker efter EUs gårdsstöd, vilket i grunden är ett rent produktionsstöd som inte har något med naturvärden att göra. Det begränsar hur mycket träd och buskar, vatten med mera som får finnas i slåtter- och betesmarker. Det innebär att det finns viktiga element som vi inte ersätter för på grund av EU-definitionen för betesmark som stödsystemen har. Det innebär också att biologiska värden går förlorade eftersom man i stort sett i alla lägen prioriterar produktion av fodervärden högre än produktion av biologisk mångfald.

3. Tidigare, fram till och med 2006, hade man krav på obligatorisk rådgivning till brukare för att den högsta ersättningen för betes- och slåttermarker skulle betalas ut. Det byggde på att man var ute i fält och tillsammans med brukaren upprättade en plan över åtgärder för att gynna både de biologiska och produktionsvärdena. Sedan tog Jordbruksverket i princip bort finansieringen till rådgivning och kravet på att den skulle vara obligatorisk vilket innebar att Länsstyrelsen prioriterade ned den. Idag har vi ett nytt systemsom bygger på att man ska fylla i standardiserade formulär. Det bidrar inte precis till ett förfinat stöd för den biologiska mångfalden. Man kan säga att generella stöd ger generella effekter, medan det som ofta behövs är riktade speciella insatser och där är den personliga rådgivningen av avgörande betydelse.

4. Dagens system subventionerar ofta de öppna lättskötta markerna på bekostnad av de mer varierade. Jag skulle önska ett mer differentierat system som medgav att man kunde ersätta för skötsel även i mer svårskötta marker med hög bilogisk mångfald. Det skulle visserligen vara mer komplicerat ur administrativ synpunkt, men ge helt andra möjligheter utifrån landskapets inneboende förutsättningar. Detta skulle kunna leda till ett bättre bevarande och på sikt ökad biologisk mångfald. Generellt kan man säga att alla förenklingar av administrativa skäl innebär en nedprioritering av den biologiska mångfalden. De görs för att det inte finns resurser, kombinerat med att vi inte fullt ut förstår värdet av den biologiska mångfalden, samt att stödsystemen eftersträvar produktionslönsamhet för brukarna i väldigt hög grad.

5. En parameter som högst troligt kommer att vägas in i den här frågan är den om turism. För turister är ett varierat landskap något positivt och faktiskt, både djur och människor tycker om mångfald. De rekreativa värdena i betes- och slåttermarker ökar om det exempelvis finns olika typer av miljöer att vistas i, där välbetade öppna partier varvas med örtrika eller träd- och buskrika. Ett av målen med ersättningarna var ursprungligen att bevara kulturhistoriska och biologiska strukturer av höga värden. Om turismen ska ges möjligheter att öka, som många vill, så är det här en av förutsättningarna.

 

Åke Högman

Kommentarer inaktiverade.